Mitt hjärta har alltid bankat extra hårt för schnauzerhundar, och särskilt för dvärgschnauzern. För den oinsatte kan det dock vara svårt att se eller förstå skillnaden mellan de olika typerna, och därför tänkte jag beskriva dem lite närmare, samt berätta om rasens ursprung.
Mellanschnauzerns historia
Kärt barn har många namn, och det stämmer mycket väl in på denna ras. Den här storleken av schnauzer anses vara standardstorleken, och har en mankhöjd på ca. 45-50 cm. Den anses vara den ursprungliga schnauzern, från vilken man sedan avlat fram dvärg- och riesenschnauzer. Från början användes den som stallhund, och kallades ofta för ”Rattler”, vilket betyder råtthund. Innan den fick sin egen rasstandard var den synonym med strävhårig pinscher, men har sedan mitten av 1800-talet accepterats som en egen ras. Namnet på rasen kommer från tyskans ”schnauz” vilket betyder mustasch, som definitivt är schnauzerns utmärkande drag. Rasen avlades troligen fram i Sydtyskland, och man kan se målningar av schnauzerliknande hundar redan från 1400-talet. Schnauzern avlades fram som stabila, orädda, trogna och självständiga hundar som passade perfekt på gården både som vakthundar och råttjägare. Idag anses schnauzern vara en pigg familjehund, med vissa vaktinstinkter. Den används inom de flesta områden som jakt, spårning, agility, lydnad, eftersök, med mera. Det är en aktiv och viljestark hund med stor självständighet, men den är trogen sin familj och lättskött när den väl är tränad. Schnauzern tenderar inte att fälla så länge man sköter pälsen genom regelbunden trimning och kamning. De vanligaste färgerna är svart samt salt/peppar, men silver och vit börjar också bli vanligare.
Dvärgschnauzer
Den här lilla hunden är min personliga favorit, och man ska verkligen inte underskatta dess storlek. Den må vara mindre än standardschnauzern, med ca. 30 cm i mankhöjd, men den rymmer samma färgstarka personlighet och energi. Redan från 1800-talets mitt började man avla på små exemplar av mellanschnauzern, och den första stamboken kom 1888. Dock dröjde det till 1933 innan dvärgschnauzern fick en egen separat rasstandard. Precis som standardschnauzern är dvärgschnauzern anpassad för ett aktivt familjeliv, och har samma vakttendenser. En tydlig fostran kan råda bot på en del oönskade beteenden, men man får alltid räkna med visst skällande från den här rasen. Tack vare sin storlek är den lätt att ha med sig överallt, och det är precis det den vill – att vara med. Ingen av schnauzertyperna trivs med ensamhet, så man behöver planera för det innan man skaffar sin första schnauzer. Just dvärgschnauzern är en oerhört populär ras, och har tidigare legat på topp-3-listan i USA.
Riesenschnauzer
Den här rasen är den riktiga jätten i schnauzerfamiljen med en mankhöjd på upp till 70 cm. Riesenschnauzern avlades inte enbart fram ur standardschnauzern, utan korsavlades med större brukshundar såsom bouvier des flanders och grand danois. Detta resulterade i en effektiv vakthund, som också kunde valla boskap. Den fick en egen rasstandard i början av 1900-talet, och började bli populär i städerna där den ofta användes som polishund och som vakthund i affärer och bostäder. Den är fortfarande en populär hund inom den tyska militären och polisväsendet, men är förstås också en högt älskad familjehund. Precis som de mindre schnauzerraserna är den ett riktigt energipaket, men den besitter också ett stort lugn vilket är önskvärt i en så stor hund. Precis som med alla hundar är träning av stor vikt, och riesenschnauzern måste tidigt förstå vem som är boss för att undvika framtida konflikter.